30/12

Natten till den 30:e hade vi ytterligare ett amningsmaraton med amning ungefär varannan timma. För att inte störa min granne OCH sitta så bekvämt som möjligt så gick jag ut i korridoren och satte mig på närmsta soffa utanför. För min rumskamrats del var det kanske inte så noga då hon sov med både öronproppar och ögonmask.

Denna soffa låg precis utanför personalens fikarum så jag kunde ha lite röster som sällskap i bakgrunden för det är ganska tråkigt att sitta och amma mitt i natten när man är trött efter förlossningen och dessemellan sover dåligt av oro för om du verkligen andades och rörde dig. Dessutom var det en trygghet att ha personalen nära om amningen skulle strula och de kunde se att du verkligen tog rätt tag.

Personalen hejade så glatt varje gång de gick förbi och när klockan började närma sig morgontimmarna och jag var uppe för jag vet inte vilken gång i ordningen, så kunde de inte annat än dra på munnen åt att vi satt där igen. De undrade hur mycket jag fick sova egentligen och tyckte att jag skulle prova att liggamma istället, så de två efterföljande gångerna hjälpte de mig att få dig att ta rätt tag. Det var smidigt för mig att få vila samtidigt, men jättesvårt att få till dig rätt och omöjligt att se att du fick rätt tag.

På morgonen informerades vi om att de skulle göra ett nytt bilirubintest när vi sovit klart. Då jag var väldigt hungrig så gick vi upp så de kunde ta blodprov på dig direkt för bilirubinet och PUK-testet då det ändå skulle ta två timmar att få provsvar. Först fick du lite sockerlösning i munnen för att hålla dig lugn innan de stack dig i ett blodkärl i huvudet. Första kärlet rann det knappt blod ur så de var tvungen att sticka dig igen. Ur det andra fullständigt flödade blodet så papperet med de utmärkta ringarna för PKU-testet blev fullständigt indränkt. Därefter var det dags för ny väntan då testet var avgörande för om vi skulle få gå hem.

Visserligen hade jag fått rätt trevligt sällskap av flera andra sociala mammor, men då de var omföderskor, så var de alla på väg hem den här dagen. Att bli ensam kvar med ett nytt gäng mammor som kom kändes inte särdeles lockande. Dessutom sa vi hej då till tanten som legat inlagd länge, som vi träffade redan första kvällen och hade pratat mycket med. Hon tyckte det var så roligt att se alla bebisar istället för att äta på rummet.

Informationen var väl lite knapphändig så jag trodde att vi var tvungna att vara med på barnläkarronden för att få svar, men det räckte tydligen med att sköterskan pratade med läkaren, så skulle vi få svaret senare ... Det var en dryg väntan som följde.