Äntligen hemma

När vi väl skulle checka ut från bb möttes vi av en väldigt misstänksam koordinator, eftersom din mamma var ärlig och sa att du inte hade velat äta innan hemfärd. Din mamma upplevde att amningen hade fungerat bra under de två senaste nätternas matmaraton, så din mamma längtade bara hem så din pappa kunde ta dig mer på nätterna så mamman fick ro att sova lite mer. Dessutom fick vi frågor om jag kunde handmjölka, vilket jag inte testat, men det hoppades jag skulle lösa sig när det väl behövdes. Till slut blev vi ivägsläppta därifrån i och med att vi hade en tid till bb hemvård dagen efter.

Direkt när vi kom hem vaknade du vid avklädningen och ville ha mat och åt en rejäl portion.

Tanken var att våra tre katter skulle få en handduk med din doft att bekanta sig med innan hemkomsten, men då din pappa ville ge oss en extra puss innan hemfärd dagen innan så glömde han det enda han skulle ha med hem. Så katterna var ju inte direkt beredda på den nya familjemedlemmen och ignorerade dig fullständigt redan från början.

Här är det Izidor som flyr upp i fönstret för att betrakta det skrikande knytet på avstånd.

Likaså verkar Gullan undra vad sjuttan är det där?

Senare på kvällen konstaterade vi att ditt ena öga hela tiden klabbade igen fullständigt, så vi fick ringa till bb hemvård för att höra vad vi skulle göra. Din mamma blev ju orolig att du redan åkt på en ögoninfektion. Rådet vi fick var att tvätta ditt öga utifrån och in med ljummet vatten på en bomullstuss. Den här behandlingen var ju inget som direkt uppskattades av dig, men vi var ju tvungna att göra det varje gång du vaknade när det var dags för mat.

Redo för hemfärd

Det var en ivrig mamma som packade inför hemfärden, men i och med att jag blev så väldigt ivrig så tog det ändå sin lilla tid då jag försökte packa ihop allt samtidigt. Sedan skulle jag lyckas tima in att duschen var ledig innan jag för första gången skulle ta på mig mina egna kläder efter förlossningen. Sjukhusskjortan hade varit perfekt att amma i, men det var underbart att få använda sina egna kläder igen. Helt plötsligt blev jag en helt annan piggare människa.

Din pappa började bli otålig av mitt flängande, så han började förbereda dig för hemfärd. Det var en minst sagt missnöjd dam som fick byta från sjukhusskjorta till det första plagget som mamma köpte i somras med tanken att "en ny stjärna är född". I och med att det var det första plagget så var det extra roligt att det passade. Den blivande mamman hade då ingen koll på att alla nyfödda bebisar inte kan ha storlek 50... men visst blev du fin när pappan väl hade bråkat färdigt med dig och du fick lugn och ro igen ...

Din pappa ville helst sno med den goa filten som använts på bb, men det satte mamma p för, däremot passade hon på att ta med några extra bindor och ett par sexiga nättrosor, som var guld värda de första dagarna.

Nästa projekt blev att ta på overallen som visade sig vara på tok för stor. Då din mamma hade dålig koll på vad en bebis behöver för overall så fick din pappa följa med till affären, då han ju har erfarenheter av barn sedan tidigare. Tyvärr fanns overallen bara i 56 och 68 och 56 räknade vi med kunde bli för litet innan vintern var över så vi köpte den i 68, då din mamma inte vågade utmana ödet och tvinga pappan att gå i ytterligare affärer ... Istället fick overallen agera täcke och du sov gott en stor del av vägen hem. Din mamma satt i baksätet och vaktade dig som en hök ...

Ett underbart besked

Under förmiddagen kom sambon tillbaks och höll oss sällskap medan vi väntade på ett besked om bilirubintestet angående gulsoten.

Han tog hand om dig medan jag fick gå och äta lunch med mina trevliga medsystrar. Innan jag hann påbörja lunchen kom sköterskan förbi och informerade mig om att bilirubinvärdet såg bra ut och att din kurva avvek ännu mer från gränsvärdets kurva som blev högre ju äldre du blev. Vi fick också det glädjande beskedet att vi fick åka hem om vi ville. OM vi ville, det var väl självklart.

Nästa beslut att ta ställning till var när vi ville gå hem. Tydligen finns det en regel om att när man går hem inom 3 dygn, så har man rätt till ett besök på bb hemvård. Det tyckte jag lät som en god idé då vi kunde få ytterligare en koll på att allt gick åt rätt håll med bilirubinet. Dessutom gav det ju en chans att ställa frågor som dykt upp efter första natten hemma. Jag var ju ändå förstföderska som trätt in i en ny värld. Barn under ett år har jag ju inte mycket erfarenhet av.

Efter det beskedet skyndade jag iväg till sambon för att delge honom nyheten. Det var väl bara det att det var en sådan lättnad att du mådde bra OCH att vi fick åka hem att jag fullständigt snyftade fram i viskande ton att "Vi får åka hem". Sambon blev väl snarare orolig över min reaktion och undrade vad det var, men jag hade nog varit så på helspänn av oro för dig, att det i kombination med babyblues utlöstes i tårar som kom även under maten. Fråga mig inte vad vi fick för mat för det minns jag inte. Däremot vet jag att efterrätten, som var kladdkaka med grädde, kändes väldigt pasande i vårt firande över att vi alla fick komma hem.

Innan vi lämnade bb hade vi ett samtal utifrån deras checklista med punkter som amning, bajseriet, kvinnokroppen efter förlossningen, samlivet mm med en sköterska. Det kändes som ett väldigt givande samtal och jag hade gärna haft ett liknande informationssamtal tidigare också för att bara landa i hur man mår och hur skötseln av dig fungerade. Informationen i pärmen upplevde jag som knapphändig i förhållande till mina behov. Sedan hade det väl varit smart att se de två filmerna som rekommenderades innan hemgångsdagen, men vi hann i alla fall se en snutt medan jag försökte få dig att äta innan vi skulle hem. Sambon var bara allmänt stressad och ville skynda iväg.

30/12

Natten till den 30:e hade vi ytterligare ett amningsmaraton med amning ungefär varannan timma. För att inte störa min granne OCH sitta så bekvämt som möjligt så gick jag ut i korridoren och satte mig på närmsta soffa utanför. För min rumskamrats del var det kanske inte så noga då hon sov med både öronproppar och ögonmask.

Denna soffa låg precis utanför personalens fikarum så jag kunde ha lite röster som sällskap i bakgrunden för det är ganska tråkigt att sitta och amma mitt i natten när man är trött efter förlossningen och dessemellan sover dåligt av oro för om du verkligen andades och rörde dig. Dessutom var det en trygghet att ha personalen nära om amningen skulle strula och de kunde se att du verkligen tog rätt tag.

Personalen hejade så glatt varje gång de gick förbi och när klockan började närma sig morgontimmarna och jag var uppe för jag vet inte vilken gång i ordningen, så kunde de inte annat än dra på munnen åt att vi satt där igen. De undrade hur mycket jag fick sova egentligen och tyckte att jag skulle prova att liggamma istället, så de två efterföljande gångerna hjälpte de mig att få dig att ta rätt tag. Det var smidigt för mig att få vila samtidigt, men jättesvårt att få till dig rätt och omöjligt att se att du fick rätt tag.

På morgonen informerades vi om att de skulle göra ett nytt bilirubintest när vi sovit klart. Då jag var väldigt hungrig så gick vi upp så de kunde ta blodprov på dig direkt för bilirubinet och PUK-testet då det ändå skulle ta två timmar att få provsvar. Först fick du lite sockerlösning i munnen för att hålla dig lugn innan de stack dig i ett blodkärl i huvudet. Första kärlet rann det knappt blod ur så de var tvungen att sticka dig igen. Ur det andra fullständigt flödade blodet så papperet med de utmärkta ringarna för PKU-testet blev fullständigt indränkt. Därefter var det dags för ny väntan då testet var avgörande för om vi skulle få gå hem.

Visserligen hade jag fått rätt trevligt sällskap av flera andra sociala mammor, men då de var omföderskor, så var de alla på väg hem den här dagen. Att bli ensam kvar med ett nytt gäng mammor som kom kändes inte särdeles lockande. Dessutom sa vi hej då till tanten som legat inlagd länge, som vi träffade redan första kvällen och hade pratat mycket med. Hon tyckte det var så roligt att se alla bebisar istället för att äta på rummet.

Informationen var väl lite knapphändig så jag trodde att vi var tvungna att vara med på barnläkarronden för att få svar, men det räckte tydligen med att sköterskan pratade med läkaren, så skulle vi få svaret senare ... Det var en dryg väntan som följde.

Första badet

Då det inte blev någon hemgång förrän tidigast dagen därpå så blev det aktuellt med ditt första oljebad. Dock var det ganska många bebisar som ville/skulle bada så du hamnade på kölistan så det blev först på kvällen (den 29:e) du fick det första badet. Ja, du var ju inte direkt smutsig utan det är ju för att smörja in huden i första hand.

Det blev din pappa som fick i uppdrag att klä av dig och ge dig första badet i den stora stora badbaljan under sköterskans och mammas överinseende, då din mamma tyckte det var lite läbbigt. Du var inte särdeles glad över att bli avklädd, men väl i vattnet verkade du trivas rätt bra och passade på att sprattla med benen.


Efter badet vägdes du cirka 2 dygn gammal. Då visade vågen på 2710 g. Du hade gått ner 180 g, men låg fortfarande innanför felmarginalen på 10%. Din mamma passade också på att be om fler prematurblöjor då det passade din lilla rumpa bäst.

Barnläkarrond

Varje förmiddag var det barnläkarrond och efter drygt 1,5 halvt dygn var det vår tur. Pappa som stannat till sent hade tagit sovmorgon så mamma fick gå själv på detta första läkarbesök. Det kändes väl lite nervöst kan jag säga. Den snälle doktorn klämde och kände igenom dig överallt. Det konsterades att du fortfarande var väldigt gul och att ett nytt blodprov skulle tas. Om värdet var för högt skulle du få tillägg och eventuellt sola.

Dessutom konstaterades det att du hade ett lite kort tungband som eventuellt skulle kunna klippas om det skulle ställa till besvär, annars skulle det få vara som det är. Sedan konstaterade han en trolig fraktur på höger nyckelben, då han hörde ett krasande ljud. Denna fraktur var en följd av den snabba förlossningen. Som med alla andra nyckelbensfrakturer skulle den helt enkelt få självläka. Om vi skulle märka att du hade ont så skulle du få Alvedon.

Det positiva med besöket utöver att du mådde bra var att jag kom på att fråga efter mindre blöjor då Liberos ettor var stora som hus på dig, så vi fick ett gäng. Annars var det var med blandade känslor jag lämnade läkaren. Även om frakturen konstaterades som en förlossningsskada började jag ändå fundera på huruvida jag hade skadat dig och om jag kunde gjort något för att undvika det. Visst tankarna är väl helt irrationella, men de dök ändå upp.

Så småningom kom din pappa och jag fick försöka informera honom.

29/12

Dagarna på bb började bli rätt långa och din mamma började längta hem. Din pappa tog ju sovmorgon, så din mamma fick ringa och väcka honom för att berätta att vi skulle på barnläkarrond. Din pappa var inte så snabb upp ur sängen och iväg så vi fick gå själva.

För första gången fick din mamma äta fläskrullader, vilket hon väl inte precis kommer välja att göra om ... som tur var hade de god efterrätt i alla fall. Under tiden följde din pappa med när de skulle ta ett nytt blodprov för att kolla hur du låg i förhållande till gränsvärdena för gulsot. Om det inte blev bättre så skulle du få sola och få tillägg, sa fabror doktorn när jag frågade.

Därefter började en väldigt låååång väntan, då svaret var avgörande för om vi skulle få komma hem. Din pappa började bli otålig och ville ha hem oss medan det för mig var viktigast att amningen fungerade i kombination med att du mådde bra. Den här gången var det inte bara två timmar provsvaret dröjde, utan betydligt längre så din mamma och pappa började bli otåliga och oroliga över vad vi skulle få för svar. Första sköterskan vi frågade skulle återkomma med svar, men det fick vi aldrig ... Som tur var hade nästa skötesrska vi frågade bättre koll och återkom snart med ett svar. Svaret visade att värdet var bättre jämfört med gårdagen, men det kändes ändå som att de ville ha kvar oss.

Det var ett tufft besked för din mamma som ville få hjälp på nätterna av din pappa så hon fick chansen att sova lite mer. Vi chansade och frågade om det fanns någon möjlighet att han fick stanna den här natten, men efter att de dröjt med svaret några timmar blev det ännu ett dystert besked. Som tur var, fick vi under kvällen sällskap av nya mammor och deras telningar så din mamma fick ett trevligt gäng att prata med och se på tv tillsammans med när din pappa gick. Tillsammans slötittade vi på summeringen av hur det hade gått för bönderna i bonde söker fru ...

Sedan passade både du och din mamma på att vila upp er. Din mamma var inte så mycket till fotograf så det här är dagens enda kort ... Däremot hade rumskamraten framme sin systemkamera och fotade sin telning i egna kläder från alla håll.